Ett unikt läger ute på Karelska näset i ryska Rosjtjino blev sommarens höjdpunkt för både vuxna och barn. Ett läger som stöds av Rädda Barnen.
Trettonårige Ivan Karaj-Beda sitter ute på en gård i en rullstol i ett lusthus och kastar kottar. I den här ståtliga tallskogen i ryska Rosjtjino (Raivola) på Karelska näset finns det gott om kottar. Och Ivan kastar och kastar.
Kottarna landar på en mark som tillhör sommarlägret Jurij Gagarin, döpt efter den berömde kosmonauten. På den stora gården står en samling bastanta trähus byggda på 1970-talet. Den här veckan har Gagarin besök av en lång rad familjer från Viborgsregionen.
– På lägret har familjerna, främst mor och barn, en möjlighet att tillbringa kvalitetstid tillsammans, säger Larissa Solovieva, direktör för organisationen «Skydda Barnen» i Viborg. De flesta sommarläger arrangeras för det mesta bara för barn, men på vårt läger deltar även föräldrarna eller någon annan närstående.
Majoriteten av de 27 barn som deltar på lägret är funktionshindrade. Men Solovieva betonar att även helt «vanliga» barn är med på lägret.
– Vi ville absolut att lägret skulle vara inkluderande, säger hon. Det är en berikande erfarenhet för alla när olika barn med olika förutsättningar möts.
Administrationen för Viborgsregionen betalar det tio dagar långa lägret för alla funktionshindrade barn och en följeslagare. De övriga barnen betalar «Skydda Barnen» för tack vare privata sponsorer.
Fin utsikt
I lusthuset ute på gården sitter en tyst Ivan med ett nedböjt huvud. Kottarna har tagit slut. Med ryckiga rörelser blickar han ut över kottarna på gården. Plötsligt klappar han hårt i händerna och ropar «buj, buj, buj». Han verkar vara tillfreds över det han ser.
Nere vid den lilla sjön står några flickor och pojkar och metar. I det grunda vattnet rör sig mest små mörtar. Fångsten blir minimal, men glädjen är desto större. Uppe vid stugorna spelar en mormor bordstennis med sitt barnbarn. Ett par pojkar åker vilt omkring med sparkcyklar längs en asfalterad gång. På en färggrann plan spelar en större grupp vuxna och barn basket. De båda lagen springer frenetiskt fram och tillbaka på trägolvet. Svetten lackar och alla ropar i kör.
– Samvaron är viktig, men vi har också olika program för vuxna och barn, berättar Solovieva. Barnen sysslar mycket med olika kreativa lekar. Samtidigt sitter de vuxna och lyssnar till föreläsningar om till exempel landets barnkonvention eller om föräldrars rättigheter och skyldigheter.
Ivan Karaj-Beda tillbringar det mesta av sin tid på lägret med att sitta still i rullstolen i lusthuset. Men han verkar inte klaga över sitt öde. För Ivan är det en lyx att få vara ute i en frisk tallskog och kasta kottar. Hans vardag är nämligen starkt begränsad. I huvudsak går den ut på att sitta inne i en lägenhet i hemstaden Viborg. Året runt.
– Vi bor på tredje våningen i ett gammalt höghus, berättar Ivans moster Anna. Det är tungt och svårt att bära ner honom till gatunivå. Ibland får han sitta ute på balkongen. Men på vintern går det inte. Han vägrar nämligen ha mössa på sig.
Svåra öden
Ivan är rullstolsbunden sedan födseln. Han är dövstum och lider av en allvarlig hjärnskada.
– Det är hans mammas fel att han blev handikappad, säger mostern Anna. Min syster försökte göra en illegal abort när hon var i den sjunde månaden av graviditeten. Allt gick fel. Och det var bara tack vare läkare i Moskva som Ivan räddades till livet.
Allt sedan födseln är det främst Anna som sköter om Ivan. Mamman Anastasia är en alkoholiserad uteliggare som dyker upp i hemmet med ojämna mellanrum.
– Min syster föder barn på löpande band, suckar Anna. Och det faller på min lott att sköta om dem. Men vad annat kan jag göra!?
Ivan har tre syskon. Sjuåriga Lena, femårige Jegor och ettårige Lidija. Snart får han ett syskon till då hans mamma åter igen är gravid.
– Våra myndigheter kan inte påverka situationen, säger Anna. De har inte rätt att sterilisera min syster. Förutom alkoholen har hon även psykiska problem. Men hon vägrar söka hjälp. När hon dyker upp hemma ställer hon bara till skandaler. Hon har helt enkelt ett dåligt inflytande på barnen.
De fyra barnen är under de sociala myndigheternas övervakning, men får tillsvidare bo hemma hos Anna.
– Många föreslår att jag ger bort Ivan till ett särskilt barnhem, säger Anna. Men jag vägrar. Han skulle dö bort där. Ingen skulle ta hand om honom. Han behöver ständig övervakning. Man måste mata honom med sked. Man måste byta blöjor. Och man måste tvätta honom regelbundet.
Skolan kallar
Ivans syster Lena ska börja skolan i höst. Hon har visat sig vara begåvad och lyckades komma in i en av Viborgs bästa skolor.
– Det blir förstås många nya utgifter för oss, säger Anna. Men hon är så duktig och förtjänar verkligen en bra start. Vi måste bara anstränga oss lite mer.
Hemma i trerummaren i Viborg bor även Ivans mormor och Annas sambo. Familjen överlever ekonomiskt tack vare barnbidragen, Annas lön och mormoderns pension. Barnens olika pappor hjälper inte till det minsta. Inte heller mamman.
– Tack vare Guds hjälp orkar vi, säger Anna. Jag stretar nu på i sex år utan semester. Och utan min mammas hjälp skulle det inte gå. Men nu har hon börjar klaga på hälsan. Då måste jag kanske stanna hemma från jobbet. Och då blir det kris direkt.
Ivan deltar nu för tredje sommaren i rad i ett läger arrangerat av «Skydda Barnen». Familjen deltar i lägren främst för Ivans skull. Anna uppskattar att det finns barn med olika förutsättningar med på lägret. Stämningen blir direkt en annan.
– Det är bara positivt att olika barn får umgås med varandra, säger Anna. Det hjälper dem direkt att bli av med diverse komplex.
– Och tack och lov att det finns såna här organisationer som hjälper oss att komma ut i friska luften, fortsätter Anna. Vardagen där hemma är tung för Ivan, och därför är det oerhört viktigt med ett sommarläger.
Tuffa utmaningar
Ivan är så pass svårt ivalidiserad att han inte kan delta i några kurser eller klubbar. Åtminstone finns det inget utbud för honom i Viborg.
– Jag har hört om några specialkurser i S:t Petersburg som kanske kunde passa Ivan, säger Anna. Men jag tror nog inte att vi kan börja åka så lång väg.
Familjens resurser är även begränsade när det gäller att erbjuda honom variation i vardagen där hemma. Även den medicinska vården har sina problem.
– I det här landet är det svårt att få den service man behöver, säger Anna. Du måste kämpa hårt för varje steg. Byråkratin är både stelbent och tungrodd. Du möter inte öppna dörrar precis.
Ivan behöver massage med jämna mellanrum. Familjen har svårt att transportera honom till hälsovårdscentralen. Istället kommer sjuksköterskan hem till dem. Skulle massagen ske på centralen vore den gratis. Hemma kostar det extra.
– Vanja behöver snart genomgå en livsviktig hjärnoperation, säger Anna. Vi måste snart åka till Moskva för undersökningar. Sedan får vi se vad läkarna säger. I princip borde operationen vara gratis. Men bara resan till Moskva med Ivan och allt bagage är en stor utmaning.
Klockan börjar närma sig halv två på eftermiddagen. Larissa Solovieva och hennes kolleger ropar in alla till matsalen för dagens lunch. I lusthuset sitter Ivan fortfarande och registrerar det som händer och sker i den luftiga tallskogen med de färggranna trästugorna. Förrådet med nya kottar som Anna gav honom är redan slut. Men Ivan låter sig inte nedslås. Med stor möda sliter han bestämt av sig sina yllesockor. I en vid båge kastar han ut dem på marken. En efter en. Och klappar glatt i händerna. «Buj, buj, buj».
Fönstret mot öst 