Gäst hos Oviren

Häromdagen satt jag i Ovirens anemiska lokaler här på Petrogradskajasidan i S:t Petersburg. Jag var där för att förlänga mitt tillfälliga uppehållstillstånd. Som vanligt gick pulsen på högvarv, nerverna var på helspänn och jag var till tänderna rustad med knivvassa argument. Jag var, kort sagt, väl förberedd på en årligen återkommande duell med den ryska byråkratin.OVIR är en rysk förkortning för ”Avdelningen för visum och registrering” (av utlänningar). Ett byråkratiskt monster som grundades 1935 av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD för att övervaka utlänningar. För sju år sedan döptes Oviren om till UFMS, det federala migrationsämbetet, och med den nya organisationen kom även vissa förbättringar. Pappersarbetet har minskat, arbetstiderna har förlängts, registreringen har underlättats, lokalerna har renoverats och köerna har minskat. Men myndighetens psykologi, den misstänksamma inställningen till alla som sitter i dess väntrum har förändrats föga sedan chefen hette Genrich Jagoda.

I Ovirens väntrum var det tämligen lugnt den här dagen. På de nya stolarna satt ett dussintal människor och stirrade på de nymålade väggarna i silvergrått. Bredvid mig satt en ung man från ett centralasiatiskt land iklädd joggingbyxor. Han såg mitt finska pass och frågade friskt hur man kan få medborgarskap i Finland. Jag svarade att man måste bo och jobba i landet i flera år. Han suckade lite och frågade vad det finns för jobb att söka i Finland. Jag svarade service- och byggbranschen, men då måste du kunna språket. Den unga mannen suckade på nytt. Den här gången djupare.

På andra sidan dörren visste jag alltför väl vad som väntade: en stridslysten kvinna till tjänsteman försedd med inrikesministeriets officersbeteckning och beväpnad med en fientlig inställning som får major Holmberg i Dragsvik att likna en god fe.
Min relation till Oviren gick snett från första början. Jag kommer väl ihåg hur jag en höst för tio år sen blev utskälld av en rasande kapten Aleksejeva på Oviren i Viborgska stadsdelen. I en fullpackad lokal ställde hon sig plötsligt upp bakom sitt arbetsbord och skrek mig rakt i ansiktet:
– Ni har brutit mot Rysslands lag! Ni bör omedelbart lämna landet!
Min granne i joggingbyxor fortsatte att tenta mig om Finland. Och jag började misstänka att det är personer som han som får det lika misstänksamma EU att bromsa visumfriheten med Ryssland. Flera medlemsländer befarar att Ryssland inte har kontroll över sina gränser och att det går att muta till sig både ett ryskt medborgarskap och ett ryskt pass. Och vår finska polis ser enbart risken för ökad kriminalitet när den iakttar den långa kön vid Nuijamaa och Vaalimaa.

I år förväntas antalet gränsövergångar än en gång slå nytt rekord: omkring 10 miljoner. Tre av fyra som passerar gränsen är ryska medborgare. Antalet gränsövergångar har fördubblats på tio år, och takten verkar inte minska.
Men många i Finland har inte till fullo insett varför ryssarna är så pigga på att korsa vår gräns. Många ryssar tycker förstås att Finland är ett fantastiskt grannland som man älskar att besöka så ofta som möjligt, men det finns också mer krassa orsaker, som att Schengenvisumet kräver det.
Har man ansökt om visum från finska konsulatet måste man också ha majoriteten av stämplarna i passet från Finland, trots att resans huvudmål är Spanien eller Italien, vilket det är för många. Och många ryssar åker därför till Villmanstrand bara av en enda orsak: att få stämpeln i passet för att kunna ansöka om ett nytt Schengenvisum från finska konsulatet. Och ryssarna väljer den finska byråkratin därför att den fungerar snabbt och smärtfritt. Samma sak kan man inte säga om den ryska.
Det tog mig flera år innan jag förstod mekanismen på Oviren. En officer på Oviren har för vana att alltid piska upp en stämning av rädsla och lydnad hos besökaren. Först när hackordningen är bestämd kan officeren sänka sig till en struntsak som visumansökan, registrering eller uppehållstillstånd.
Mitt fall har alltid haft en förmåga att reta gallfeber på den ryska byråkratin. En utländsk journalist faller nämligen utanför ramarna. Och det värsta som kan hända en officer på Oviren är att konfronteras med en fråga hon inte vet svaret på. I ett dylikt fall kastar hon helt enkelt ut kunden för att kunna gå till chefen och be om direktiv.

Kosackpatruller på ryska gator

I Moskva börjar den här veckan kosacker patrullera gatorna till fots. Allt för att hjälpa polisen med ordning och säkerhet. I Rysslands andra största stad S:t Petersburg patrullerar kosacker redan i bilar.

Fyra kvällar varje vecka patrullerar kosacker stadens gator i S:t Petersburg. Kosackpolisen har inga befogenheter att stanna personer eller anhålla misstänkta. Bara när de patrullerar tillsammans med en riktig polis har kosackerna rätt att ta till hårdare tag.
– Efter polisreformen har antalet poliser ute på gatan minskat med 20 procent, säger Jurij Bugajev som är chef för kosackpolisen. Vi vill på det här sättet minska gatubrottsligheten.
Hittills består kosackpolisen av 20 frivilliga och två bilar. Verksamheten sponsras av privata företag.
Kosackerna anser att det stora antalet gästarbetare från centralasiatiska länder är ett potentiellt hot mot säkerheten ute på gatorna.
Före revolutionen var kosackerna en fruktad trupp som vaktade det ryska imperiets gränser, de var tsarens livvakter och de skyddade kyrkan.

Kosackpatrullen påminner mest om en rysk specialstyrka ute på permission. Kosackerna är klädda i kamouflagekläder, barett på huvudet och kängor på fötterna. Det är bara nagajkan, hästpiskan vid bältet som avslöjar dem.
– Nagajkan är ett traditionellt kännetecken för kosacker, säger Andrej Avtuch som deltar i patrullen. Kosacker hade alltid med hästar att göra förr och piskan var alltid med. Vi bär den med oss för att hålla traditionerna vid liv och för att betona att vi är kosacker. Men jag använder hästpiskan aldrig.
Själv har Andrej inga kosacker i släkten, utan han är kosack av övertygelse.
– Jag uppskattar kosackernas manliga anda och stolta traditioner. Även min son deltar i kosackernas kurser och evenemang.

Kosackpolisen hyr ett enkelt kontor strax utanför centrum. På väggen hänger den ryska trikoloren sida vid sida med en annan trikolor som numera används av ryska nationalister och imperialister.
– Vi har inga kriterier för våra medlemmar, berättar Jurij Bugajev. Det viktiga är att personen är rysk-ortodox troende. Allt det andra kontrollerar vi under en sex månader lång prövotid då personen deltar i våra evenemang. Ifall personen stöder våra traditioner kan hen officiellt bli kosack.
I dagens Ryssland har kosackerna börjat kräva en allt större roll i samhället. De ser sig själva som en patriotisk konservativ motkraft till de liberala kretsar som enligt kosackerna vill destabilisera både staten och kyrkan.
– Just nu pågår det otrevliga saker för oss i landet, säger Bugajev. Ni har säkert hört om flickorna i Pussy Riot som betedde sig illa i kyrkan. Sånt här är nu på modet i vissa kretsar, men det är verkligen inte nåt sant ryskt.
För tillfället finns det kosackpoliser i två ryska städer, och i Moskva börjar de patrullera till fots den här veckan. Nästa år träder eventuellt en ny lag i kraft som ger kosackerna utökade befogenheter och en möjlighet att samarbeta mer professionellt med myndigheterna.

Finlandsbilden à la russe

Den ryska Finlandsbilden har hittills varit extremt positiv. Finland är det trygga och säkra grannlandet där allting fungerar som det ska, ett land som skriver ut Schengenvisum snabbt och effektivt, ett land med en ren miljö och högklassiga varor till ett billigt pris. Och finländarna själva som alltid är så flitiga och vänliga, lite tystlåtna kanske men nån man alltid kan lita på.
Men den bilden är på god väg att gå sönder. Plötsligt börjar man känna sig obekväm som finländare i Ryssland. Särskilt när höga ryska tjänstemän kräver att ekonomiska och politiska sanktioner införs gentemot Finland. Och allt på grund av skandalerna kring omhändertagande av ryska barn i Finland.
De här skandalerna har duggat tätt de senaste åren. Men det senaste fallet i Vanda där fyra ryska barn omhändertogs från samma familj har lett till en sällan skådad mediestorm här i Ryssland.
De statliga tevekanalerna har rapporterat om fallet i en aggressiv ton. Budskapet har alltid varit det samma: barnen omhändertogs därför att pappan klappat till dottern på baken, de finska myndigheterna vägrar kommentera enskilda fall, dessutom trakasserar de ryska mammor.
Flera av mina vänner och bekanta har ställt samma frågor: Hur är det möjligt? Varför är era sociala myndigheter så stränga? Och jag har försökt förklarar våra lagar och hävdat att myndigheterna troligtvis har haft familjen under uppsikt en längre tid.
Här finns också kulturella skillnader att ta i beaktande. I Ryssland finns ingen nolltolerans för fysisk aga i barnuppfostran. Trenden håller på att vända med den yngre generationen, men fortfarande godkänner hälften av ryssarna en smisk på stjärten.
Och man frågar sig: varför målas Finland upp som ett skräckexempel?
Jo, därför att Finland är det perfekta slagträet i rysk inrikespolitik.
Tro det eller ej, men familjepolitik är en het politisk fråga i Ryssland. Låga födelsetal förväntas leda till att Rysslands befolkning minskar kraftigt de närmaste årtiondena. Den ryska ledningen försöker därför göra allt för att vända utvecklingen. Familjen står i centrum, är både president Putins och premiärminister Medvedevs mantra de senaste åren.
Då ska man komma ihåg att den ryska familjen krisar. Det föds bara inte för få barn, dessutom växer nästan 700 000 barn upp utan sina föräldrar, de flesta bor på barnhem.
Den här trenden måste stoppas och här kommer barnskyddet in.
Precis som i Finland krävs det heller inte i Ryssland nåt domstolsbeslut för omhändertagande av barn. Och båda länder lider av samma problem, det förebyggande arbetet haltar.
I Ryssland pågår en aktiv debatt om familjepolitiken där vissa krafter vill förnya lagstiftningen så att en domstol ska fatta beslut om omhändertagande. Andra talar om vikten att hålla familjen intakt. Man vill stoppa lagstiftningen eftersom man misstänker att antalet omhändertaganden radikalt ökar ifall fallen avgörs i en domstol.
Och det är här som Finland kommer in i bilden.
Genom att dramatisera de här familjetragedierna i Finland ger man klara signaler om hur destruktivt det är att omhänderta ett barn. Samtidigt undervisar man de ryska föräldrarna i vikten av att hålla familjen intakt. Till vilket pris som helst. Och det är betydligt effektivare att skapa den här berättelsen utomlands än i det egna landet.
I samma berättelse kan man hävda att ryssar diskrimineras. Även här är Finland ett bra val med tanke på vår ofta negativa inställning till ryssar. Men det här med diskriminering hänger också ihop med Rysslands demografi. Här vill de ryska myndigheterna signalera till alla ryssar utomlands: flytta hem, här i Ryssland är det tryggt. Och för alla er som funderar på att emigrera: flytta inte, ni kommer att trakasseras.
Och det finns mer.
Rysslands barnombudsman heter Pavel Astachov. En 46-årig advokat med ett förflutet i KGB. Han är en mäkta ambitiös tjänsteman som vill göra karriär inom den ryska regeringen. Och att uttala sig om barn och familjepolitik är det bästa sättet att få medial uppmärksamhet. Genom att driva den här privata PR-kampanjen mot Finland visar han upp ett effektivt ansikte gentemot chefen i Kreml, president Putin.
Dessutom finns här en möjlighet att ge tillbaka för gammal ost. Varken utrikesminister Lavrov eller president Putin kommer nånsin att glömma eller förlåta sina finska kolleger för fallet med pojken Anton år 2009. En pojke som efter en vårdnadstvist smugglades ut ur Ryssland i bakluckan på en finsk diplomatbil.
Finland är ett bra val även ur den synpunkten att ryssarna vet att våra diplomater och politiker alltid kommer att ta en sån här medial uppståndelse med ro. Ryssarna vet att den finländska ledningen aldrig kommer att mucka gräl med den rika ryska björnen på grund av lite uppståndelse kring det finska barnskyddet.

Rusning vid finsk-ryska gränsen

Medan EU och Ryssland ältar den eviga frågan om visumfrihet pågår radikala förändringar på Karelska näset som gör att S:t Petersburg rycker allt närmare den finsk-ryska gränsen. Men gränsen verkar inte vara redo för den nya anstormningen.
När jag i våras körde ut till vår datja på Karelska näset trodde jag först inte mina ögon. Ryssarna höll på att bygga en motorväg på sträckan S:t Petersburg-Priozersk (Kexholm). Här hade stora pengar pumpats in från Moskva och enorma resurser var ute i farten. Motorvägen är långt ifrån färdig, men den byggs i rekordfart.
Varför Moskva väljer att bygga en motorväg till Priozersk är ett mysterium. Den här vägen används för det mesta av privatpersoner som varje helg kör ut till sina datjor. Näsets viktigaste väg är ändå sträckan S:t Petersburg-Viborg och vidare till den finska gränsen. En väg som ryssarna kallar för ”Dödens väg”. Vägen har bara breda körfält och den är livsfarlig på grund av alla lastbilar och omkörningar.
Onda tungor låter berätta att Moskvas politik – än en gång – inte har styrts av allmänna intressen, utan av privata. Och det är ingen hemlighet att flera av president Putins vänner och kolleger har investerat i landområden längs med Ladogas strand. Och för att förbättra värdet på investeringen behövs förstås en modern infrastruktur.
Andra tungor hävdar att det hela ingår i en stor plan för Karelska näset. Först byggs motorvägen till Priozersk, och kanske vidare till Sordavala, senare tar man itu med Europavägen via Viborg. Och även här har Moskva stora planer.
Det senaste budet är att Europavägen blir en avgiftsbelagd motorväg. Bygget ska komma igång om ett par år och vara klar senast till fotbolls-VM år 2018. Men för att kunna bygga en avgiftsbelagd motorväg måste det, enligt rysk lag, finnas ett gratis alternativ. Och här kommer troligtvis den gamla Viborgsvägen att spela huvudrollen. Alltså måste även den moderniseras.
Om några år kommer det alltså finnas minst tre snabbvägar rakt upp till finska gränsen. Och den halvfärdiga motorvägen till Priozersk kommer redan den här hösten att försnabba resan.
Ifjol gav Finlands Generalkonsulat i S:t Petersburg ut över 1 miljon Schengenvisum. Och trafiken vid gränsen är därefter. I år förväntas antalet gränsövergångar än en gång slå nytt rekord: närmare 10 miljoner, eller 27 000 gränsövergångar varje dag. Antalet gränsövergångar har fördubblats på tio år, och takten verkar inte minska. Tre av fyra som passerar gränsen är ryska medborgare.
Förut klagade alla på den ryska gränsbevakningen. Byråkratin var snårig och köerna långa. Det senaste året har ryssarna förenklat byråkratin och gränsövergången har blivit snabb. Nu klagar istället allt fler allt oftare på den finska gränsbevakningen. Köerna är långa och personalbristen är uppenbar. Eller är det ett medvetet val att bromsa ”den ryska maffian”? Åtminstone den finska polisen ser enbart risken för kriminalitet när de iakttar den långa kön vid Nuijamaa. Men vad jag vet har inte brottsligheten ökat exposionsartat i östra Finland de senaste tio åren. Istället har de ryska gästerna sett till att Imatra och Villmanstrand snart har en lika stor servicesektor som Helsingfors.

Pussy Riot

Förra söndagen satt fader Sergij hemma hos oss på lunch. I två timmar, över en tallrik kålsoppa, höll han en osande monolog om dagens Ryssland. En predikan som verkade citera en pamflett skriven av en anarkistisk munk med naiva ideal. Men kanske var det, när allt kom omkring, folkets röst som vibrerade över den allt mer kalla soppan.
Vi hade bjudit hem fader Sergij för att han skulle välsigna vår stuga på Karelska näset. Fader Sergij jobbar som präst i grannbyn Niinimäki, men han bor inne i S:t Petersburg, ursprungligen är han från Sibirien.
Fader Sergij ter sig som en typisk rysk-ortodox präst. Han är i 50-årsåldern, sträng som ett åskmoln, har långt skägg och mörk basröst. Men han pratar inte som han förväntas göra (med en högtravande biblisk retorik där perspektivet är predikstolens). Istället har han för vana att tala ut, rakt och ärligt.
”Jag avskyr alla chefer. Stora som små. Jag har bara en boss, och det är Kristus. Det gäller att följa Honom och hans Sanning. Min tro är stark. Jag har sett en ängel på nära håll. Jag behöver inga fler tecken. Och ifall vår kyrka vore baserad på Kristus och Sanningen skulle den inte drabbas av de skandaler som vi nu tvingas uppleva.”
Fader Sergijs strikta krav på sanning har inte precis hjälpt honom i karriären. Inne i stan bor han tillsammans med sin mormor i en enkel lya i förorten. För att få ekonomin att gå ihop renoverar han lägenheter på fritiden. Han har redan två gånger blivit förflyttad från församlingar inne i S:t Petersburg. Nu håller han gudstjänster i en halvfärdig kyrka på näset där hans lön är 130 euro i månaden. Han förklarar att kyrkobygget är försenat då nån i församlingsrådet stulit pengar. Han menar att det är symptomatiskt i dagens Ryssland. Och president Putin kallar han för en – tjuv.
”Hemma i Sibirien har jag sett vad Putins gäng betyder i praktiken. Herrarna byggde en statlig lyxvilla i vår nationalpark. De sprängde och sågade hur de ville. Brutalt och effektivt. Och titta vad de bygger på klosterön Valamo. Hur många lyxvillor behöver egentligen presidenten och hans män?”
Vi kom att prata om den ateistiska revolutionen 1917. Hur snabbt det ryska folket vände kyrkan ryggen. Hur enkelt kyrkor brändes och präster sköts.
”Redan då var kyrkan ute på villovägar. Kristus förkunnade ett enkelt liv. Inte ett lyxliv med materiellt överflöd. Inte en patriark med en armé av livvakter. Prästerskapet levde aldrig tillsammans, på samma nivå, som det enkla och framförallt fattiga ryska folket. Kyrkan levde istället flott och rikt, som i en annan värld. Inte undra på att folket smittas av avundsjuka och aggressivitet.”
I Ryssland är kyrka och stat åtskilda. Kyrkan och prästerna måste själva hitta sponsorer för sin verksamhet. Själva betalade vi fader Sergij 50 euro för att han välsignade vår stuga. Pengar som han gladeligen tog emot.

Slaget vid Äyräpää

Den som rör sig på Karelska näset i dessa historielösa dagar kan ibland snubbla över gamla monument och gravgårdar. De flesta är – förstås – finländska. Och när man står där bland brännässlor, gravstenar, buskar, ölburkar och krossat glas slås man lätt av tanken: vem ansvarar för allt detta?
För några veckor sen kom byaföreningen för Äyräpää till sina fäders torvor vid Vuoksens strand mitt på Karelska näset. Föreningens medlemmar har för vana att resa över gränsen varje vår för en talko vid byns gamla gravgård. Dessutom ligger en krigskyrkogård alldeles intill. Men den här gången möttes talkolaget av en oroväckande syn.
Det visade sig att en företagare fått bygglov för en semesterby strax intill den gamla gravgården. Ett staket hade redan smällts upp för att visa vartåt det barkar. Var den egentliga gravgården slutar vet ingen. Eventuellt byggs semesterbyn på lik.
Byaföreningen kopplade in vårt utrikesministerium och det ryska företaget är nu samarbetsvilligt. Det har gått med på att inte bygga på gravgården. Men själva grundproblemet kvarstår. Det finns ingenting i den ryska lagstiftningen som i praktiken skyddar de gamla finländska gravgårdarna.
När vår utrikesminister kommenterade fallet hänvisade han till ett avtal mellan Finland och Ryssland från år 1992. Avtalet förpliktar de båda länderna att värna om krigskyrkogårdar från andra världskriget. Alltså, konstaterade ministern, är det den ryska sidans skyldighet att skydda alla hjältegravar och monument. Den som rör sig på Karelska näset vet att så inte är fallet. De enda som bryr sig är finländska bya- och veteranföreningar. Avtalet från 1992 är en papperstiger. Det visar redan det faktum att företaget lyckades få byggtillstånd.
Vårt utrikesministerium har lovat att ta upp konflikten i Äyräpää ”vid möten med Ryssland på hög tjänstemannanivå”. Samtidigt konstaterar det att Finland inte har några juridiska möjligheter att påverka. Diskussioner mellan tjänstemän i all ära, men i dagens Ryssland är juridik allt. Och det är här som offensiven borde läggas in. För det här gäller inte enbart Äyräpää, det här gäller alla finländska kyrkogårdar i nuvarande Ryssland.
Många finländska byaföreningar har slutit egna avtal med lokala ryska myndigheter om att de gamla gravgårdarna ska hållas fredade. Men de här avtalen har stora brister. När den lokala ledningen byts ut gäller inte avtalet längre.
För att en gravgård ska vara fredad bör den först registreras i det ryska fastighetsregistret. Avtalet från 1992 ger inget skydd från diverse byggprojekt. Och civila gravgårdar faller helt mellan stolarna. I Ryssland är det försvarsministeriet som ansvarar för alla utländska krigskyrkogårdar. Byaföreningen i Äyräpää har nu lämnat in en ansökan till Moskva om hur den bör gå till väga för att kunna registrera gravgården. Se här ett exempel på direkt handling som vårt pratglada utrikesministerium borde ta lärdom av.

Status quo

I Jerusalem är invånarna skickliga på att prata med Gud. Men att tala med varandra verkar vara betydligt svårare.

Förra veckan gick jag upp till Jerusalem. Och en solig eftermiddag hittade jag mig själv utanför Heliga gravens kyrka i Gamla stan. Den här kyrkan är kristenhetens viktigaste, byggd på 300-talet runt den förmodade platsen för Kristi korsfästelse, död och begravning.
Ute på borggården satt jag och spanade in en trästege som stod lutad mot ett fönster på andra våningen. Stegen har stått där åtminstone sedan 1852 och den stod där även den här dagen vilket var ett gott tecken.
I flera århundraden förde Kristna samfund våldsamma tvister om äganderätten till den här kyrkan. Men år 1852 fick den osmanske sultanen nog och utfärdade ett dekret. Det kallas status quo och är fortfarande i kraft. Sultanen delade upp kyrkan i olika revir mellan de armeniska, grekiska, koptiska, romersk-katolska, etiopiska och syriska kyrkorna. Ingenting skulle få rucka balansen. Inte ens stegen vid fönstret.

Inne i kyrkan är det ett virrvarr av kapell och altare, japanska turister och katolska pilgrimer. Men när det kommer till kritan är det grekerna som styr och ställer här. För den grekiska kyrkan vaktar nämligen den heligaste helgedomen, gravkapellet.
Är man turist får man röra sig fritt omkring i kyrkan. Är man präst gäller det att hålla sig till reviret. Ett minsta felsteg och konflikten är ett faktum. Det senaste slagsmålet var för tre år sen mellan grekiska och armeniska präster.
Selma Lagerlöf skrev i den berömda romanen Jerusalem från år 1901 att den här staden dödar människor. Hon menade inte maktens eller krigets Jerusalem. Inte heller domens Jerusalem där både himmel och helvete öppnar sig. Och inte heller lidandets och försoningens Jerusalem. Hon menade själajaktens Jerusalem:
”Där katoliken talar illa om protestanten, metodisten om kväkaren, luteranen om den reformerte, ryssen om armeniern. Här smyger avunden, här misstror svärmaren helbrägdagöraren, här tvistar den renlärige med kättaren, här övas ingen miskund, här hatar man för Guds högre äras skull varje människa.”

Jerusalem är en farlig stad. Det lurar ett mirakel runt varje hörn. De trånga gränderna i Gamla stan bildar en lockande labyrint där det är lätt att förlora sig. Samtidigt blir Bibelns berättelser plötsligt helt konkreta med adress och allt och ens tidsuppfattning har en tendens att kollapsa. Andra kommer hit med uppskruvade förväntningar om den Heliga staden. När de konfronteras med den krassa verkligheten blir det lite för mycket för många.
Faktum är att det finns kristna som bara efter några dagar i Den heliga staden upptäcker att de är Jesus, judar som tror sig vara reinkarnation av Moses eller muslimer som uppträder som den av samtliga religioner väntade Messias. Psykologerna har ett medicinskt begrepp för fenomenet: Jerusalemsyndromet.
Omkring 100 turister rapporteras drabbade varje år. De vanligaste bibelkaraktärerna är Jesus och Jungfru Maria, men även Moses och Johannes Döparen dyker titt som tätt upp på gatorna.
Kristna är den religiösa grupp som drabbas oftast, och den överväldigande majoriteten är protestanter. Amerikaner och Skandinaver hör till riskgruppen och är överrepresenterade bland de drabbade.

Hemma hos vår värd Jelena sitter vi varje kväll och pratar om det moderna Israel. 64-åriga Jelena flyttade till Israel från Ryssland för nästan 20 år sen. Hon är ingenjör, men har nu varit arbetslös ett par år. Vissa kvällar har vi besök av dottern Jevgenija och hennes man Kirill.
Palestinafrågan dyker ofta upp. Jelena medger direkt att hon är rädd för palestinska ungdomar. Hon ser bara stenkastare eller terrorister. Jevgenija, som undervisar i sociologi på universitet, är kritisk till den nuvarande regeringens linje. Hon vill istället se aktiva fredsförhandlingar. Kirill är försiktigare. Han har sett konfliktens grymma verklighet. Han var en av de israeliska soldater som deltog i Libanonkriget år 2006. Men nu väntar paret sitt första barn och tänker mest på helt andra saker.
– Det största problemet här i Jerusalem är bostadspriserna, suckar Kirill. Vi har inte en chans att köpa en egen lägenhet. Inte när kvadratmeterpriset är sex tusen euro.
Jevgenija säger att hon börjar få nog av de ultrareligiösa i staden.
– De kräver mer och mer och snart tar de över hela staden, säger hon.
Det unga paret tänker flytta till Tel Aviv om några år. Där finns bättre jobb och bättre skolor. Och en friare atmosfär. I Jerusalem genomsyras allt av religion.

En kväll tar Jelena med oss till ett kvarter där bara ultrareligiösa judar bor. Och de kvarteren blir allt fler. För starka i tron, med stora familjer och egna partier är den här gruppen på god väg att ta över staden. Redan nu tillhör nästan var tredje av stadens judiska befolkning den ultraortodoxa gruppen.
Det gäller att vara försiktig och klä sig anständigt när man går in i de här kvarteren. Särskilt om man är kvinna. Här finns extremister som kan spotta och slå ifall armar, hår och hals inte är täckta.
De ultraortodoxa kvinnorna går själva omkring med peruk och huvudbonad. De har rakat håret för att inte utsätta de svaga männen för frestelser. Männen går omkring i svarta långa kappor, vita skjortor och svarta hattar med skruvlockar vid öronen. Männen behöver inte gå i armén, dessutom arbetar de inte utan utan ägnar sig enbart åt religiösa studier.
Att den här gruppen lever på statens bekostnad och hotar förändra Israel rent demografiskt ses som ett hot av många israeler.

Den godmodige turisten har svårt att uppfatta alla politiska och religiösa spänningar som finns i Jerusalem. Men senast när man går igenom metalldetektorn för att nå den judiska Klagomuren påminns man om risken för bombattacker. Och stämningen lättar inte precis när man traskar upp till muslimernas Tempelberg och El Aqsa moskén. Även här står metalldetektorer och platsen patrulleras av både polis och militär.
Jerusalem är som bekant en helig stad för judar, kristna och muslimer. Men staden är inte den mötesplats den kunde vara. Alla är skickliga på att prata med Gud, men att tala med varandra verkar vara omöjligt.
Men samtidigt tvingar Jerusalem olika människor att leva sida vid sida. Och kanske finns det en gnutta hopp bara i det faktum att själva ordet Jerusalem har ordet fred, shalom, i sitt namn.
Eller så kan man dra det svarta skämtet om vad Gud svarade, när han fick frågan om det är möjligt att skapa fred i det heliga landet: Inte under min livstid, svarade Gud.