Häromdagen satt jag i Ovirens anemiska lokaler här på Petrogradskajasidan i S:t Petersburg. Jag var där för att förlänga mitt tillfälliga uppehållstillstånd. Som vanligt gick pulsen på högvarv, nerverna var på helspänn och jag var till tänderna rustad med knivvassa argument. Jag var, kort sagt, väl förberedd på en årligen återkommande duell med den ryska byråkratin.OVIR är en rysk förkortning för ”Avdelningen för visum och registrering” (av utlänningar). Ett byråkratiskt monster som grundades 1935 av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD för att övervaka utlänningar. För sju år sedan döptes Oviren om till UFMS, det federala migrationsämbetet, och med den nya organisationen kom även vissa förbättringar. Pappersarbetet har minskat, arbetstiderna har förlängts, registreringen har underlättats, lokalerna har renoverats och köerna har minskat. Men myndighetens psykologi, den misstänksamma inställningen till alla som sitter i dess väntrum har förändrats föga sedan chefen hette Genrich Jagoda.
I Ovirens väntrum var det tämligen lugnt den här dagen. På de nya stolarna satt ett dussintal människor och stirrade på de nymålade väggarna i silvergrått. Bredvid mig satt en ung man från ett centralasiatiskt land iklädd joggingbyxor. Han såg mitt finska pass och frågade friskt hur man kan få medborgarskap i Finland. Jag svarade att man måste bo och jobba i landet i flera år. Han suckade lite och frågade vad det finns för jobb att söka i Finland. Jag svarade service- och byggbranschen, men då måste du kunna språket. Den unga mannen suckade på nytt. Den här gången djupare.
På andra sidan dörren visste jag alltför väl vad som väntade: en stridslysten kvinna till tjänsteman försedd med inrikesministeriets officersbeteckning och beväpnad med en fientlig inställning som får major Holmberg i Dragsvik att likna en god fe.
Min relation till Oviren gick snett från första början. Jag kommer väl ihåg hur jag en höst för tio år sen blev utskälld av en rasande kapten Aleksejeva på Oviren i Viborgska stadsdelen. I en fullpackad lokal ställde hon sig plötsligt upp bakom sitt arbetsbord och skrek mig rakt i ansiktet:
– Ni har brutit mot Rysslands lag! Ni bör omedelbart lämna landet!
Min granne i joggingbyxor fortsatte att tenta mig om Finland. Och jag började misstänka att det är personer som han som får det lika misstänksamma EU att bromsa visumfriheten med Ryssland. Flera medlemsländer befarar att Ryssland inte har kontroll över sina gränser och att det går att muta till sig både ett ryskt medborgarskap och ett ryskt pass. Och vår finska polis ser enbart risken för ökad kriminalitet när den iakttar den långa kön vid Nuijamaa och Vaalimaa.
I år förväntas antalet gränsövergångar än en gång slå nytt rekord: omkring 10 miljoner. Tre av fyra som passerar gränsen är ryska medborgare. Antalet gränsövergångar har fördubblats på tio år, och takten verkar inte minska.
Men många i Finland har inte till fullo insett varför ryssarna är så pigga på att korsa vår gräns. Många ryssar tycker förstås att Finland är ett fantastiskt grannland som man älskar att besöka så ofta som möjligt, men det finns också mer krassa orsaker, som att Schengenvisumet kräver det.
Har man ansökt om visum från finska konsulatet måste man också ha majoriteten av stämplarna i passet från Finland, trots att resans huvudmål är Spanien eller Italien, vilket det är för många. Och många ryssar åker därför till Villmanstrand bara av en enda orsak: att få stämpeln i passet för att kunna ansöka om ett nytt Schengenvisum från finska konsulatet. Och ryssarna väljer den finska byråkratin därför att den fungerar snabbt och smärtfritt. Samma sak kan man inte säga om den ryska.
Det tog mig flera år innan jag förstod mekanismen på Oviren. En officer på Oviren har för vana att alltid piska upp en stämning av rädsla och lydnad hos besökaren. Först när hackordningen är bestämd kan officeren sänka sig till en struntsak som visumansökan, registrering eller uppehållstillstånd.
Mitt fall har alltid haft en förmåga att reta gallfeber på den ryska byråkratin. En utländsk journalist faller nämligen utanför ramarna. Och det värsta som kan hända en officer på Oviren är att konfronteras med en fråga hon inte vet svaret på. I ett dylikt fall kastar hon helt enkelt ut kunden för att kunna gå till chefen och be om direktiv.