Om mötesfriheten den 31

På kvällen den 31 oktober ifjol satte jag på mig min specialsydda silverfärgade journalistväst och begav mig till metrostationen Gostinnyj dvor här i centrala S:t Petersburg. Den lokala oppositionen skulle sin vana trogen demonstrera för mötesfriheten. Det gör den varje månad där det finns datumet den 31. Nåt som hänger med ihop med paragraf 31 i landets konstitution som garanterar mötesfriheten.
Stadens myndigheter hade, sin vana trogen, vägrat ge arrangörerna tillstånd. Men via sociala medier uppmanades folk att komma ändå. Och de omkring 200 som kom var den hårda kärnan, de som ännu orkar demonstrera för mötesfriheten.

En helikopter utrustad med en strålkastare surrade ovanför metrostationen. Polisen ville som vanligt skrämma slag i folk och en styrka på omkring 300 kravallpoliser stod beredd. Bastanta män med svarta hjälmar och mörkt visir.
Den ryska kravallpolisen har överreagerat på minsta lilla möte efter den orangea revolutionen i Ukraina vintern 2004. Till och med de få gånger myndigheterna har gett tillstånd till ett politiskt möte har demonstranterna varit omringade av en järnring med poliser.
För några år sedan deltog jag i ett möte här i Petersburg för att hylla journalisten Anna Politkovskaja. Vi var kanske 50 personer som stod tysta och sorgsna i en liten park. Grönområdet bevakades av ett par hundra poliser i kravallutrustning. Det var en tragisk tillställning på mer än ett sätt.

Eftersom mötet vid metrostationen är olagligt försöker folk undvika att bli arresterade. Metoderna är många. Nån har en maskeraddräkt på sig, en annan spelar badminton. De modigaste ropar slagord och anhålls direkt.
Andra är på riktigt omedvetna om mötet och frågar vad som är på gång. Och det är väl inte så konstigt då landets statsstyrda tevekanaler aldrig rapporterar om demonstrationerna.
Vi journalister, som trots allt dykt upp, står iklädda våra specialvästar och hoppas på det bästa. Själv har jag lärt mig att aldrig stå stilla. Det gäller att snabbt kunna undvika att bli fast i polisens motti.

Journalistvästarna blev aktuella på grund av Garri Kasparov, den förre världsmästaren i schack, och hans folkfront. En regimkritisk rörelse som specialiserade sig på gatudemonstrationer åren 2005-2008.
Det var stadens journalistförbund som delade ut västarna. Förbundet blev trött på att dess medlemmar alltid arresterades efter varje demonstration.

Men vissa journalister nöjde sig inte med bara västen. Jag kommer ihåg en demonstration våren 2007. På den här tiden var polisen fortfarande utrustad med batonger. Och polisen använde dem flitigt – på order av dåvarande presidenten Vladimir Putin. Kasparov var än en gång på krigsstigen och det vankades mycket folk och ännu fler poliser. Och inte för inte dök en finsk kollega upp med en ridhjälm på huvudet.
Annars också var året 2007 det bästa för Kasparovs trupper. Särskilt marschen i Petersburg den 3 mars blev dramatisk. Omkring tio tusen personer bröt sig igenom polisens stängsel och marscherade ner för stadens huvudgata. Men när Dmitrij Medvedev vann presidentvalet 2008 ebbade rörelsen ut.

Kasparovs demonstrationer var alltid oberäkneliga. Han hade nämligen lierat sig med nationalbolsjevikerna. En radikal vänsterrörelse som leds av Eduard Limonov. Och de här killarna gick alltid i främsta ledet och muckade gräl med varje polis de såg.
Även jag har fått min beskärda del av provokatörer. Jag var en gång med på antifascisternas möte här i Petersburg. På ett litet torg i närheten av universitet. Plötsligt dök det upp en grupp unga män med snaggat hår och vita munskydd. Till och med jag insåg att det här var nynazister. Och eftersom det pågår ett blodigt gängkrig mellan fascister och antifascister i den här staden sedan många år tillbaka blev jag vettskrämd. En av killarna råkade dessutom ta kurs mot mitt håll. Och ingen väst hade jag heller. Men han svepte bara förbi. Kall som en haj.

Nu på demonstrationerna efter dumavalet är det nationalisterna som står för provokationerna. En liten högljudd grupp som står längst fram vid scenen och buar åt alla talare. Bara när bloggaren Aleksej Navalnyj tar till orda hurrar de.
På förra stordemonstationen i Moskva var det just Navalnyj som hotade med att storma Kreml ifall Putin fortsätter att ignorera missnöjet. Nu på lördag är det dags för nästa stora möte i Moskva. Även den här gången finns Navalnyj med på talarlistan.
Mötet har myndigheternas tillstånd och polisen har order därefter. Men för säkerhets skull packar jag nog ner min silverfärgade väst. Det behövs så lite, inte ens en Navalnyj, för att kravallpolisen än en gång ska vakna.

About these ads
Det här inlägget postades i Kolumner och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Om mötesfriheten den 31

  1. Lars Sjögren skriver:

    Jag beundrar alla er, som ställer upp och demonstrerar i Ryssland. Det är erbarmligt, med alla dessa poliser, vid varje demonstration. Ryssland med dess rika kultur och intressanta människor, är värt en betydligt bättre regim än den Putin och Medvedev representerar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s